Fått hem två mastodontskivor inom death metal-scenen. Ska bli mysigt att lägga på vinylspelaren.

1. Born From The Serpent's Eye
2. The Old Ones Are With Us
3. Angrboda
4. Mother Owl, Father Ocean
5. Fires Roar In The Palace Of The Moon

En väldigt atmosfärisk Black metal-skiva som jag flrst trodde var från ett svenskt band då första låten bjuder på sång med svensk text. Bandet är dock från USA om jag inte missminner mig. Det är två bröder plus en till i bandet.
Jag älskar hur skivan blandar det snabba och brutala med det vackra och atmosfäriska. När snabbhet är med i bilden och det ändå låter vackert tycker jag att ett band har lyckats, till skillnad från vissa band som bara är snabba för att visa hur djävla snabbt dom kan spela, så som Dragonforce.

Jag får alltid en viss känsla när jag lyssnar på skivan, en nostalgisk känsla av när jag gick runt på stockholms gator och lyssnade på skivan om och om igen. Jag kollade upp på snygga utsmyckningar över dörrar i gamla stan och gick in i smala gränder. Samtidigt togs jag med in i en annan värld tillsammans med WITTR. Det känns verkligen som om man får en episk saga berättad för sig när man lyssnar på skivan. Den skulle kunna vara ett soundtrack till en fantasyfilm.

Jag köpte då vinylen som har dundertjocka skivor. Jag vet inte om det är skivan eller om det är min spelare som gör det men det svajar något fördjävligt när jag lyssnar. Det går knappt att lyssna, tack för att spotify finns så att man kan lyssna utan sådana störningar. Man vill ju ändå ha skivan i sin ägo, matrialist som man är, och ja, det är en investering då vinylskivor bara ökar och ökar i värde ju äldre dom blir.

Tillbaka till skivan. Gillar ni atmosfärisk ambient black metal som ändå kan vara hård och snabb är thrice woven något för er. Ni kommer inte att bli besvikna. Det här är läskigt bra. Det bästa är att brödetna nu är inne i studion och spelar in uppföljaren och jag kan knappt vänta. Jag har skyhöga förväntningar, vilket kan vara lite farligt. Aja, den som lever får se.

Har ni lyssnat på Thrice woven? Vad tyckte ni?

Hade gött!

Vad tycker ni om gitarrsolon? Speciellt i lite mörkare, hårdare musik? Själv tycker jag att solon stannar av låtarna totalt och för det mesta inte passar in alls. Man lyssnar på någon övermäktig, mörk låt av t ex Behemoth och man dras in i dess värld. Plötsligt ska gitarristen visa hur duktig han är och hur snabbt han kan lira. Jahopp, och vad hade det där med låten att göra? Jag har nog aldrig hört en låt där det passar in. Kan ni motbevisa mig? Jag hoppas ni kan det. Jag vill höra en death metal-skiva helt utan solon.
Aja, det blev ett litet kort inlägg idag. En recension på Trice woven av Wolves in the throne room är på G och jag har beställt hem ett par plattor av Bloodbath som skall gås igenom.

Ha det fint!

1. A Throne Below
2. Nuclear Alchemy
3. Sacred Damnation
4. Ultra (pandemoniac)
5. Teufelsreich
6. Towards The Sanctuary
7. Furor Diabolicus
8. The Fire Of Power

Jag fick upp ögonen för Watain när Close-up hade Lawless darkness på första plats på deras årsbästalista. Det är ofta jag hittar band på det sättet. Jag ska vara ärlig, jag föll inte för dem direkt, det krävdes ett gäng lyssningar både bakåt och framåt i katalogen. Jag tyckte att dom hade "något" och det växte och växte och nu tycker jag att dom är riktigt bra. Lawless darkness äger jag inte än, jag är en nörd och vill ha originalsläppet. Just det släppet har blivit svindyrt av någon anledning. Det får bli att skaffa något av återsläppen. De skivor jag har är Wild hunt och Trident wolf eclipse.

Wild hunt var en rätt spretig skiva där killarna i bandet experimenterade en hel del, både till gott och ont. Trident wolf eclipse är rent och rått mangel! Här sparas det inte på krutet, gitarrerna smattrar och trummorna går i 120 i varje låt. Det är ursinne, mörker, urladdning. Jag är inne i en period där jag önskar just brutal och snabb musik utan hämningar och regler, och då passar den här skivan perfekt.
Nej, jag kan inte nämna någon låt och nynna på hur den går, men det är inte meningen heller med sådan här musik. Skivan är en helhet som ger en käftsmäll åt alla som vågar lägga den på skivspelaren. Jag kommer på mig själv med att ett par gånger gå fram och höja volymen och jag omfamnas av kaoset och slakten och jag älskar det!

Ha det dögött!

Jag bestämde mig när jag startade bloggen att endast behandla det hårdaste av band, så varför tar jag nu Dimmu Borgir? Jag tycker att den senaste plattan är riktigt hård och mörk. Dom har letat sig tillbaka till sina Black metal-rötter. Det är inte rakt igenom black metal, men en hel del. Med finns än en gång en pampig kör. Det förekommer även någon form av tribesång, vilket jag gillar skarpt.
Jag kommer inte gå in på varje låt. Recensionerna på den här sidan kommer bli lite kortare.
Jag köpte vinylen, en riktigt maffig pjäs. Gott om utrymme för två skivor och ett rejält häfte med grymma foton på bandmedlemmarna.
Jag gillar skivan skarpt och har spelat den många gånger redan. Vinylen är riktigt snyggt utförd och det klänser snyggt om omslaget.
En av deras bästa skivor i mitt tycke.


Ha det dögött!

Vad är det i extrem musik som lockar oss så? Är det att vi får släppa alla kontroller och bara dras med i ett kaos? Jag själv vill ju att det ska skära till lite i bröstet när jag lyssnar på musiken, det ska göra lite ont, då har ett band lyckats.
När Marduk smattrar med gitarrerna och Mortuus ger ifrån sig ett avgrundsvrål och man känner hur det svider till in i själen, då vet man att det är bra. Tänker på låtar som throne of rats eller hela panzer division marduk.

Varför är det så oerhört skönt att lyssna på dödsmangel när man haft en jobbig dag eller om man är spyförbannad? Blir det som en ventil? Tillåter musiken en att skrika ut allt inombords?
Ni får, om ni vill, svara med en kommentar varför ni dras till extrem musik.

Ha det dögött!
Hail!