Jag bestämde mig när jag startade bloggen att endast behandla det hårdaste av band, så varför tar jag nu Dimmu Borgir? Jag tycker att den senaste plattan är riktigt hård och mörk. Dom har letat sig tillbaka till sina Black metal-rötter. Det är inte rakt igenom black metal, men en hel del. Med finns än en gång en pampig kör. Det förekommer även någon form av tribesång, vilket jag gillar skarpt.
Jag kommer inte gå in på varje låt. Recensionerna på den här sidan kommer bli lite kortare.
Jag köpte vinylen, en riktigt maffig pjäs. Gott om utrymme för två skivor och ett rejält häfte med grymma foton på bandmedlemmarna.
Jag gillar skivan skarpt och har spelat den många gånger redan. Vinylen är riktigt snyggt utförd och det klänser snyggt om omslaget.
En av deras bästa skivor i mitt tycke.


Ha det dögött!